Efter den nästan hysteriska upplevelsen att fotografera Stockholms marathon så var det som en lisa för själen att på min lediga dag ta en liten vandring på Hagby hästängar.
Jag kom iväg ganska sent så bilder i morgonljus var ju inte möjligt så jag fokuserade på närbilder på blommor och kanske någon fjäril.
Det som syntes mest av på hagen var maskrosor.
På ett litet parti av hagen där berget gick upp i dagen växte de här lila blommorna. Jag kallar dem bara för de lila blommorna eftersom jag inte vet vad de heter egentligen.
Jag får väl erkänna att jag inte lägger ner så mycket möda på artbestämningen eftersom jag tycker de är lika vackra utan namn men är det någon som vill informera mig så är det bara att höra av sig.
Några steg därifrån växte det en samling liljekonvaljer. Ja, några blommor vet jag vad de heter, tyvärr så kommer min okunnighet fram igen när det gäller insekten på liljekonvaljen. Den är grön, det vet jag.
Liljekonvaljerna växte lite i skydd av en buske och efter den busken så öppnade sig hagen ordentligt. När jag strövade ut bland gräset och blommorna så fladdrade det upp fjärilar.
Jag vill påstå att försöka fotografera fjärilar är mycket bra benträning. Om bilden ska bli bra så vill jag komma ner i fjärilens nivå så jag kryper ner på huk och just när jag lyfter kameran så flyger fjärilen iväg några meter. Jag reser mig upp, går några steg och går ner på huk, lyfter kameran och fjärilen flyger iväg. Så där fortsätter det en lång stund.
Till slut satt en fjäril kvar tillräckligt länge för att bli fotograferad, dessutom kom skärpan där den skulle också.
Om jag ska försöka mig på artbestämning så kan det vara en Kålfjäril som sitter på en smörblomma men återigen, rätta mig gärna.
När knäna började protestera för mycket så letade jag mig bort till enebacken där det växte ett bestånd med vita blommor, kanske mandelblommor? Nåväl efter en kopp te och en banan så tog jag fram makroobjektivet som min kära hustru lånat ut.
Den röda skalbaggen, eller kanske skinnbaggen, satt så stilla så jag kunde krypa riktigt nära med makroobjektivet. Det är bara cirka tre decimeter från kameran till baggen och det avståndet hade ingen fjäril tolererat, den saken är säker. Dock satt baggen kvar och det blev trevliga bilder.
Avslutningsvis så kommer en bild på blomman utan bagge också.
Det var allt från mig denna gång, vi hörs!
Jörn